Bomärkt

En blogg om hantverk och historia

Huvudduken - Min resa

Kategori: Reenactment

 När jag började i min första medeltidsförening 1998 var huvudbeklädnad något frivilligt. Ja, såvida man som tjej inte hade kort hår. Isåfall skaffade man sig en coif, ett hårnät (oftast av tyg, det jag har på bilden är dock språngat) eller en skrålla, allt efter modell från Sophias Atelje:
 
 
Språngat hårnät.
 
Sophias Ateljé-skrålla.
 
Allteftersom tiden gick och man långsamt famlade sig framåt i jakten på autenticitet, kom huvudduk att bli ett nödvändigt, men hatat ont. I början av 2000-talet kom jag fortfarande undan med siden. Om man struntar i att fålla tunt silke, utan istället klipper det ovalt och penslar kanterna med en blandning av trälim och vatten får man en elegant skapelse som till stor del liknar slöjan på framsidan av Sophias Ateljes huvudbonadsmönster:
 
 
 
Tyvärr var det ett elände att få dem att sitta på plats, ett problem som har kommit att följa mig genom åren eftersom jag oftast inte haft tillräckligt långt hår för att kunna sätta upp det i flätor. När jag så gick med i Carnis var det oåterkallerligt, det var dags för huvudduk i linne...
 
 
Jag tar till ordentligt och måttar ut en stoor fyrkant i tättvävt linnetyg. Det tog evigheter att fålla och jag fäster den så gott jag kan med en jättestor dubbelknut i nacken. 
 
 
Det är INTE bekvämt och hela duken tenderar att med jämna mellanrum blåsa upp som ett segel och lägga sig över ansiktet istället. Men vad värre är; jag såg inte alls ut som på medeltida bilder. 
Strax därefter blev det modernt bland historiska återskapare att rulla upp huvudduken i nacken och knyta den fram på huvudet, lite så här men ändå inte:
 
 
ur "Juni" Les très riches heures du Duc de Berry
 
Jag kan lova att det inte gick att göra med min huvudduk! Så jag klippte och knöt och sydde. I lokala tygaffären köpte jag flera meter supertunt (och tyvärr ganska genomskinligt) vitt linne. Jag gjorde rektangulära, smala, breda och slutligen en halvrund:
 
 
 
Ursäkta den kladdiga bilden! Den här modellen fungerade jättebra att knyta i nacken och låta hänga med den ovala delen nedåt, man kunde dessutom rulla upp fållen i nacken och antingen stoppa in vid öronen eller knyta uppepå med en pytteliten miniknut.
 

Försök till beskrivning av hur man rullar upp och stoppar in huvudduken vid öronen.
 
Alternativet där man knyter de snurrade flikarna uppe på huvudet.
 
Har man ytterligare en duk kan man nåla på den ovanpå, med den raka sidan fram. Det blir ungefär så här:
 
 
Vid det här laget känner jag att jag börjar närma mig mitt medeltida ideal. Om huvudduken blåser upp ser man bara nästa huvudduk och håret håller sig dolt. Eller? 

 
Så här ser jag ut på nästan varenda "medeltida" bild. Om jag har tur... Oftast har det smitit ännu mera hår. Jag önskade att jag var blond!
Men så hände något. Faktiskt en riktig revolution om man kan tala om sådana när det gäller att återskapa det som hände för över 600 år sedan. 
Vi är många som har Camilla Luise Dahl och Isis Sturtewagen att tacka för att vårt återskapande blivit så mycket mer bekvämt. Allt tack vare en relik kallad den heliga Birgittas coif
Det är måånga pusselbitar som trillar på plats med deras avhandling. Plötsligt ser man kvinnohuvor överallt och man förstår inte hur man klarat sig utan den. Den första jag syr får så bra passform att det inte är förrän efter flera år jag får för mig att sy på knytband. (Jag valde två seperata att knyta ihop istället för ett som man kränger i en åtta över huvudet)
2008 presenterar jag den på Historiska Världars Forum med de här bilderna:
 
 
Äntligen hade jag fått ordning på det där med huvudbonad! Eller? 
 
Min birgittahuva är gjord av ett ganska grovt, halvblekt linnetyg som skar sig totalt med mina vita, halvovala huvuddukar. Lösningen på detta var ju att dra ned den långt i pannan. Ungefär samtidigt upptäckte jag att det blev väldigt tjusigt att ha den runda sidan framåt, huvudduken lägger sig otroligt fint runt ansiktet. Och ett veck uppe på huvudet vill jag ju gärna ha också.
Men vad händer då, om man har en huvudduk som är ca 150x75cm? 

 
Hoppsan! 
Det var bara att beställa nytt tyg och ta fram saxen igen. 
Lägg gärna märke till dokets veckade kant, det är superenkelt att göra och blir mycket effektfullt. Bara att tråckla ca 1 cm långa stygn längstmed hela kanten man vill ha veckad. Använd en stark tråd så du inte råkar slita av den. Fukta med sprayflaska, dra ihop. Stärk eventuellt, inte nödvändigt. Dra ut tråden inför användning. Voilá!
 
Så här la jag måttbandet för att mäta ut längden på huvudduken. Det är viktigt att inte glömma bort vecket i pannan om man brukar göra sådana.
 
Eftersom blekt linnetyg är glesare än oblekt blekte jag själv tyget i badkaret. Jag får lov att erkänna att jag använde klorin, möjligheterna att snöbleka något i Småland är minimala även på vintern. Dock kunde jag själv reglera processen och jag fick till en i mitt tycke perfekt, gyllenblekt ton på tyget. 
Återigen är jag tillbaka till helcirkeln som form, eller iallafall en lite utdragen oval.
 
Och äntligen är jag nöjd!
 
Med doket fastnålat på en birgittahätta knyter man bara av sig hättan på kvällen, med dok och allt, och lägger ifrån sig plant över natten. Morgonen efter drar man på sig alltihop igen och knyter banden i nacken. Färdigt! Inget jobbigt pillande med veck och nålar, man ser hyfsat anständig ut på en gång. 
Ungefär så här:
 
 
Tre-fyra dagar på raken kan man använda samma uppsättning, innan det är dags att byta. Sparar massor med tid på morgonen, särskilt när man sover i tält och inte har tillgång till spegel. 
 
Visst blev det en fin, mjuk färg på linet?!
 
Bilderna i det här inlägget har jag skrapat ihop dels ur datorns mörkaste vrår (att sortera bilderna på datorn efter dag istället för i mappar gav oanade upptäckter!) dels på Carnis' hemsida, den sista stal jag från the Laurin tournament's hemsida. De första tre har Roger Magnusson som fotograf, bilderna på huvan har jag tagit själv. Resten vet jag ej. Hoppas det är ok att jag använder dem!
Till alla som håller på med historiskt återskapande av olika sorter vill jag uppmana; fotografera mera! Och be om att få foton tagna på dig själv, oavsett hur negativ din självbild än är! Jag har aldrig orkat själv utan förlitat mig på att andra tar bilder, vilket nu lett till att jag nästan inte har någon dokumentation alls från de mängder med evenemang jag varit på genom åren. Bilderna ovan är i princip de jag har hittat.
Därav också de kladdiga skisserna istället för vettiga bilder. 
 
Ja, det var min huvudduksresa, elva år tog det innan jag ansåg mig nöjd. Hoppas att er resa blir betydligt kortare, hur roligt jag än hade på vägen!
 
 
 
 
 

 
 
 

KOMMENTARER:

  • Lena säger:
    2013-07-30 | 23:52:15
    Bloggadress: http://parlstickare.dreamwidth.org/

    Vilken skillnad från början till slutet! Den sista bilden ser jättefin ut.

    Men jag är avundsjuk på dig för din birgittahätta. Mina försök har aldrig lyckats, och jag har haft svårt att se var sjutton jag gjort fel i mönstret. Det får väl bli ett projekt till nästa år, så jag äntligen kan få den klar.

    Svar: Jag tycker det är superroligt att sy birgittahättor, de är så lagom stora. Nu har jag ju också alltid struntat i broderiet, och då går det fort! Inför första Battle of Wisby, där jag hade en huv-workshop, sydde jag upp tre olika storlekar som vi sedan utgick ifrån. Då kunde man se om de behövde vinklas mer framåt, om man behövde höja upp dem en cm därbak osv. Jag tror de flesta blev bra. Så det är bara att testa på! Knytband är ett bra "fusk" som gör att man kan dra åt lite hårdare. Och det finns ju bilder på sådana också!Nu har jag lagt till båda dina bloggar på Bloglovin!
    Bomärkt

Kommentera inlägget här: