Färga läder svart
Kategori: Skinn och läder
-Eller "hur man räddar en kamouflage-ren"
I jakt på något kul och lagom ansträngande att göra gick för ett tag sedan igenom mitt skinn- och pälsförråd. Eftersom jag gått två garvningsutbildningar har jag samlat på mig en del. Mest fällar eftersom jag alltid varit mest intresserad av pälsskinn, men också en del avhårade skinn. Tid är alltid en bristvara oavsett vilken sorts utbildning man går, och det är lätt att bli lite slarvig om man inte antingen har stenhård disciplin eller är hårt övervakad. Så från korta skinnkursen på Bäckedal har jag således fått med mig ett ganska ledset skinn. Först har avhårningen inte varit riktigt hundraprocentig (surning i plastsäck, luktar som det låter), dessutom har jag skrapat hål på flera ställen då jag aldrig kommit överrens med skavbom och kniv. Under själva garvningen har vi varit lite för slöa med att röra i barkbadet och slutligen mjukgjorde jag det aldrig särskilt ordentligt. Resultatet blev en hård, lite hårig, trasig, kamouflagefärgad men fullt genomgarvad ren som legat åtta år i mitt förråd.
Jag har tidigare använt mig av den för att sy arbetshandskar, men nu kändes det som rätt tid för att verkligen rädda den!
Jag började med att blöta upp och mjukgöra den ordentligt. Ett ganska trivsamt arbete som inte kräver alltför stor muskelstyrka. Sedan tog jag hjälp av far för att spänna upp den på tork. (Häftpistolen och jag är INTE kompisar!)
Sedan var det dags att samla rost. "Oj oj" sa mor, "vi som precis har lämnat allt till skrotinsamlingen!"
Dock krävdes det bara en mycket kort promenad för att jag skulle ha samlat in det här:
Jag spolade på ordentligt med vatten och slog i ungefär en deciliter ättika. Sedan var det bara att vänta.
Redan dagen efter såg det ut så här:
Mysigt, eller hur?! Anledningen till att vattennivån sjunkit såpass beror på att jag råkade använda en hink med hål i, vilket jag löste med att sätta hinken i en tom målarfärgsspann. Så mycket av rostsörjan befinner sig på bilden i målarfärgsspannen istället.
En liten testbit av läder fick ligga i några timmar. Eftersom vattnet blivit rött och inte svart, som jag tänkt mig, gav jag inte mycket för att det skulle fungera. Men kolla här:
Inte illa, eller hur?!
Efter ytterligare någon dag (var tvungen att invänta rätt dagsform) silade jag av rostsörjan och återbördade skrotet till dess ordinarie platser efter att först sköljt av ättikan noga. Anledningen till att jag inte la ned skinnet tillsammans med skrotet är att det är väldigt lätt att få fläckar då, och jag är ute efter en helt jämn färg.
Renskinnet lägger jag plant i botten på två plastbaljor och slår över rostsörja. Narven uppåt och köttsidan nedåt. Morgonen efter tog jag upp, sköljde av och hängde på tork. Det såg mörkt och bra ut till att börja med men resultatet blev så här när skinnet var helt torrt:
Nej, det duger inte! I badet igen, denna gången med köttsidan uppåt eftersom den dragit på sämst. Ett dygn fick det ligga i den här gången. Resultatet?!
Så lakritssvart att det nästan inte gick att fota! :)
Vad är det då som har hänt?
Rosten reagerar med garvämnena i lädret och resultatet blir en svart, vattenfast färg. Ättika är surt och skyndar på korrosionen.
Om du testar själv; tänk på att metall skörar så lämna inte skinnet i badet längre än absolut nödvändigt. Skölj noga och fetta in ordentligt.
En trevlig bieffekt av behandlingen var att skinnet släppte i stort sett alla kvarvarande hårstrån. Några fick jag hjälpa lite på traven, men de satt betydligt lösare än innan.
