Bomärkt

En blogg om hantverk och historia

EN RIKTIGT GOD JUL!

Kategori: Allmänt

En riktigt god jul tillönskas er alla!
Återkommer med bilder på de julklappar jag lyckats göra i år, så fort de är utdelade och uppackade!
 
 
Kram
 
Martina
 
 

Konsten att ta rätt på älgens laterala metapoder

Kategori: Hantverk

Jag tänkte fortsätta med ännu ett inlägg om saker som inte finns att hitta på internet (ännu!)
Varning! Det här inlägget har viss äckelfaktor. För alla som tycker det är läskigt kan jag dock trösta er med att det kunde ha varit mycket värre; Janne flådde nämligen fårpungar häromdagen. Det tänker jag inte blogga om.
 
Ett av kursmomenten på kursen Människa Natur Teknik på Bäckedals Folkhögskola handlar om att ta tillvara på ALLT på en älg. Nu gick jag ju textilkursen istället, men jag lärde mig ändå att uppskatta det trevliga lilla ben som utgår från lättklövarna på älgarnas framben. Det är ungefär 20 cm långt, smalt och smidigt och passar utmärkt till t.ex. falsben och nålbindningsnålar. På Bäckedal användes det framförallt för att ta rätt på nässelfiber med, samt som hårnål. 
 
 
Genom åren har jag varit med och tagit rätt på en hel del sådana här, jag brukar passa på vid älgjakten och om jag inte varit hemma har far varit snäll och flått ur dem. Har jag haft riktig tur har mor dessutom kokat rent dem åt mig!
I år råkade jag tigga till mig ett antal älgfötter av Jannes morbror, som egentligen använder dem till hundträning. Eftersom det var några år sedan jag sist tog rätt på några ben, velade jag lite om huruvida det var i framfötterna eller bakfötterna de egentligen satt. En snabb igenomklämning gav inget svar, så jag fick med mig alla sorter hem. 
Hemma på diskbänken öppnade jag upp fot efter fot, med en alltmer skeptisk Janne vid min sida. Lättklövarna slutade alla i en liten förkrympt klump, några fina ben stod inte att finna någonstans. 
"Är du säker på att du inte blivit lurad? Det kanske är ett revben? Eller från en hjort? En häst?" tyckte Janne.
Det var nu jag upptäckte att man inte kan googla fram någon information alls om det här specifika benet. Inte ens ett komplett älgskelett lyckades jag få fram.
En fortfarande skeptisk Janne hittade till slut en schematisk bild på ett älgskelett i kurslitteraturen från jägarexamen, där något liknande ett avslutat ben fanns avbildat på älgens framben.
Huruvida jag lyckats få sex bakfötter av Jannes morbror (det såg inte så ut) eller om älgarna här uppe är missbildade vet jag inte, men något knas var det iallafall!
 
Nästa omgång älgfötter var dock helt normala, så jag passade på att fota en liten instruktion på hur man tar tillvara på de laterala metapoderna (tusen tack Lena för informationen, du är bäst!) ifall någon annan skulle få samma problem som jag. 
 
Älgframfot. Jag skär med skalpell från mellan lättklövarna och uppåt. Det går också bra att använda kniv, det viktigaste är att det du använder är riktigt vasst. 
 
Mer än så här behöver man inte öppna upp.
 

Här sitter benen, det vita glansiga längst ut på kanterna. 
 
 
Snitta försiktigt i hinnorna. Här har jag flått lös benets spets.
 
Här är det svåraste momentet; att få loss själva benknotan.
 
Med många fina snitt och ett visst mått av våld går det dock till slut. Försök vrida och vända och skära från många olika håll. Här har knotan nästan lossnat.
 
Och så här ser benet ut, lite pedagogiskt placerat på en annan älgfot.
 
Fler pedagogiska bilder.
 
Koka benen i vatten med lite vittvättmedel i (Jannes tips!) tills det går att pillra bort hinnorna. Försök att ta upp dem så fort som möjligt om du skall göra nålar eller liknande av dem, kokningen skörar.
TILLÄGG! Koka inte!! Läs Lenas kommentar nedan. 40-50 grader skall det vara istället. 
 
De färdiga benen! Man kan se på dem att de kommer från ett ungdjur, då delarna inte är helt sammanvuxna. Hade jag fortsatt koka skulle den översta delen av knotan fallit av, men samtidigt skulle benen också fått en trevligare, vit färg. Vill man använda dem till hårnålar behöver man antingen limma eller helt enkelt välja ben från ett äldre djur.
 
 
 
 
 
 
 

Nålbindningsvirkning

Kategori: Hantverk, Nålbindning

I morse stötte jag för första gången på termen nålbindningsvirkning när jag läste min bäckedalsklasskompis Hannas blogg. Jag kan säga att den här dagen började med googling!
 
Att tekniken ens finns dokumenterad beror på att man på Jämtlands länsmuseum, Jamtli, alltid varit mycket skickliga på textil. Nålbundna plagg och fragment benämns ute i landet oftast med "stickat" eller "virkat" i äldre dokument, mer energi än så har man inte orkat lägga ned. Men redan på 70-talet i Jämtland kunde alltså museipersonalen se att något inte stämde med en nålbunden vante. Den överlämnades till en Elsie-Britt Sondell Wärnersson som inte bara såg att den var virkad, hon kunde dessutom utan att repa upp vanten återskapa tekniken. Jag får be att tala om att det inte bara kräver stort textilt kunnande att göra något sådant, utan också ett mycket skarpt sinne. 
Efter en artikel i Land, som finns återgiven på Ullcentrums blogg, verkar intresset för tekniken ha tagit fart (jag måste börja prenumerera på Land!) och det verkar hållas en hel del kurser ute i landet.  
 
Är det här då den felande länken? Jag har tidigare skrivit om virkning här och hur jag inte riktigt får ihop att det är en så sent påkommen teknik. 
Stickningens likhet med den enklaste formen av nålbindning, öglestygn, är ju väl belagd och de båda teknikerna har funnits sida vid sida i över tusen år. 
Nålbundna öglestygn
 
En övergång från stickning till virkning känns självklar för alla som någon gång räddat en maska, men virkningen finns inte historiskt belagd före slutet av 1600-talet(?) 
Tråkigt nog har jag inte hittat någon bild på den nålbindningsvirkade originalvanten och den verkar inte heller ha blivit daterad (Jamtli är tillfrågat!) Historisk och gammal säger tyvärr inte så mycket i sammanhanget. 
Är den månne sjuhundra år gammal och speglar virkningens själva uppkomst? Hur någon tyckte det gick alldeles för långsamt att nålbinda och därför uppfann en snabbare variant man kunde göra med oändlig tråd?
 
Nej, antagligen inte, även om det hade varit väldigt spännande!
 
Antagligen har någon under sent 1800-tal-tidigt 1900-tal retat sig på att den så omhuldade och hemliga tekniken knyttning (binning, nålning, sömning...) hade så hög status i förhållande till "vanligt" textilhantverk och utifrån en nålbunden vante och egna kunskaper i virkning skapat en egen teknik. "Titta här, det var ju inte så svårt!"
 
Frågan är ju hur spridd den här tekniken egentligen är?! Som jag skrev tidigare; analysen av många nålbundna textilier är ofta undermålig och nålbindningsvirkningen är extremt likartad. Jag hoppas att någon kikar vidare på det här så småningom och kan göra en sammanställning. 
 
Bild från Ullcentrums blogg