Bomärkt

En blogg om hantverk och historia

Kaka söker maka

Kategori: Allmänt, Nålbindning

Häruppe är nålbindning så vanligt att det kan se ut så här utanför lokala minigallerian i Östhammar:
 
 
Sorgligt ensam och övergiven ligger den och väntar på sin vantkompis, men vittnar samtidigt om en levande och blomstrande nålbindningskultur. Heja!
 
Hoppas att den hittar hem igen!
 

Fläderbär+blåsten

Kategori: Hantverk

Nu har jag gjort ännu ett ryck med fläderbärsfärgningen, och återigen blivit ordentligt förvånad!
Efter att ha läst på lite om efterbad bestämde jag mig för att kopparsulfat (kopparvitriol, blå-sten) skulle passa bra för att ge mitt garn lite klarare färg. Med riktig tur kunde det kanske också jämna till färgen på några härvor där omknytningen suttit för hårt. (Nybörjarfel!)
Jag testade till och med på några små garnprov och fick en liten men bra effekt. 
3-10% kopparsulfat per hekto garn läste jag mig till att det skulle vara.
 
Boken jag använde mig av, en avslutningspresent från Gotlands Folkhögskola.
 
Först värmer man upp garnet till 85-90 grader i en gryta med vatten, jag antar att detta är för att få det riktigt genomblött och i rätt temperatur. Jag började med fjärdebadet fläderbär, ett hekto mintgrönt!
 
Fjärdebadet två härvor längst till vänster.
 
Sedan skall garnet tas ur, jag la ned det i en bunke med hett kranvatten för att inte köldchocka det.
 
 
 Därefter vägde jag upp 10 gram kopparsulfat och hällde ned i grytan. Det blev läskig färg!
 
Tips! När du hanterar garnet under färgningen, lyft i ombindningarna så riskerar du inte trassel. En stekpincett är perfekt att använda då badet är hett.
 
När kopparsulfatet löst sig fick garnet gå i grytan igen för 15-20 min efterbehandling. Jag förväntade mig att få en mintgrön färg med lite mer lyster i...
Men det blev en helt annan grön nyans!
 Väldigt vacker också, mycket bättre än tidigare! Jag tvättar garnet med varmt vatten och yes diskmedel och sköljer det sedan i gradvis svalare vatten innan det får hänga på tork. Nästa hekto fläderbärsfärgat garn (tredjebadet) blöter jag upp med varmt kranvatten och frångår därmed bokens instruktioner. Men det kändes onödigt att börja om från början.
I kopparsulfatbadet på spisen, som numera är knallgrönt istället för blått, tillsätter jag ytterligare 5 gram kemikalier och låter garnet sjuda med i 15-20 min. Samma sak med andrabadet som får en härligt skogsfärgad grön nyans. 
Jag har redan hunnit blötlägga förstabadet, det som jag färgade lila förra hösten och sedan färgade över för några veckor sedan, när jag kom på att jag ju egentligen var ganska nöjd med färgen på det. Jag lät en provtråd koka med i kopparsulfatbadet och fick en militärgrön nyans några steg mörkare än andrabadet. Jättevacker den också, men jag bestämde mig ändå för att behålla förstabadet som det var, så efter tvätt fick det hamna på strecket med samma färg som innan. På bilden ligger de i ordning från vänster till höger, med det obehandlade förstabadet längst till höger, tvärtemot bilden ovan.
 
 
Mest nöjd är jag nog över att det blivit en synlig skillnad mellan fjärde- och tredjebadet (de två till vänster) vilket inte fanns innan. Det känns som att jag har fyra mycket användbara hekto garn nu, i färger jag verkligen tycker om! Även om det inte blev alls som jag tänkt!
 
Jag får återkomma med vad det blir av garnet, är det kanske någon som har förslag?!

Just nu!

Kategori: Allmänt

Kommer ni ihåg lyktan och farstun i mitt förra inlägg? Handgjord lykta, timrade väggar. Dörr av drivved... Detta är alltså vad jag ser varje gång jag går ut och varje gång jag kommer in igen. Som i en gammalnordisk saga. (Förutom elkabeln, då.)
Jag hade aldrig kunnat ana att jag skulle hamna på ett sådant här ställe. I tidiga tonåren brukade jag prata om ett timrat hus långt ute i skogen, men den drömmen försvann snabbt när jag insåg dels hur mörkrädd jag är, dels hur ohändig jag är. En lägenhet kan jag hantera, där ringer man vaktmästaren när något går sönder. Ett hus kan gå hur mycket sönder som helst, det är alltid bara upp till en själv att fixa det.
 
 
Nu sitter jag här och eldar, själv med bara två hundar och mössen som knaprar under diskbänken.
Och jag är inte ett dugg rädd! Det slutade jag vara någon gång i somras. Nu går jag rakt ut i natten bland rådjur, grävlingar och rävar. Trots alla mina begränsningar (både nytillkomna och gamla kända) har jag varit med och lagt nät och fångat gäddor i år. Jag har hjälpt till vid slakt, vid potatissättning och morotssådd. Senast idag borrade jag med borrmaskin, något jag alltid varit livrädd för. 
 
Såhär bor jag nu för tiden, för den som undrar.
 
Allt det här är såklart tack vare Janne. Hans energi och handlingskraft gör livet på landet möjligt för mig. Han betar av alla "måsten" med en oanad hastighet och har roligt under tiden! Han bygger en vägg på en timme, byter el i en lampa på några minuter. Båda två saker helt oöverstigliga för mig. Men ändå tar han sig tid att inkludera mig, visar och förklarar i all oändlighet. Förra året, innan värken slog till på allvar, lärde han mig att köra röjsåg. Trots att han behövde justera om alla remmar, trots att jag säkert skadade klingan och trots att det tog tre gånger så lång tid som för honom.
Och så är han så lugn och trygg och självsäker på så mycket, att det börjat smitta av sig på mig. 
Visst har vi våra diskussioner, om Ryssland, om taxar och om granar. Och om vad som händer om man torkar fågelvingar i ugnen. (Inga mer kakor!) 
 
Men just nu, trots all värk och all osäkerhet, trivs jag och har det bättre än jag någonsin haft det förut!