Bomärkt

En blogg om hantverk och historia

Lite vackrare

Kategori: Reenactment

Jag har precis stoppat min mammas strumpor, de är gjorda i ospunnen lópi vilket nog är lite väl ömtåligt för strumpor för det är tredje gången på bara några år som jag behöver stoppa dem. Har ju livstidsgaranti på det jag nålbundit, det vet ni väl?
Får dock lite ångest när jag ser grejer jag gjort tidigare. Visst är de praktiska och hållbara, men ibland undrar jag varför jag inte kunde valt ett hantverk som var lite mindre praktiskt och gav lite vackrare resultat!



I just patched my mothers socks again. They are made from unspun lópi wich perhaps was a bit too fragile for socks because it's the third time in just a couple of years that i have to repair them. I have a lifetime guarranty on my needlebound things, you all did knew that?
I feel quite some anguish seeing things that I have done earlier on. Sure they are durable and practical, but sometimes I wish I could have chosen a craft little less practical and a bit more beautiful!

Spinning - the old fashioned way

Kategori: Reenactment

Hur lång är en medeltidsskomil?

Kategori: Skinn och läder



Hur lång är en medeltidsskomil egentligen? Ja, frågar man mig så är den låång.

Skorna på bilden ovan tillverkades för snart tio år sedan av Ludvig. Han var redan då en driven skomakare men var nyfiken på skokursen på Kapitelhusgården i Visby. Dealen blev att jag betalade material och kursavgift för honom så fick jag skorna sen. Jag var ny medlem i Carnis och hade precis snöat in totalt på trettonhundratalsdräkt. Efter många år i linnekläder av dålig passform började bitarna falla på plats. Jag hade sytt mina första halvhosor och bar dem stolt till patinor (årets grej i Visby det året) och nu skulle jag också få skor! Mina fötter måttades noggrant (med strumpor på) och Ludvig gjorde snällt som han blev tillsagd, om än med en liten bekymmersrynka mellan ögonbrynen.
 Skorna på skokursen görs av tunt plymåläder och ovanlädret klipps ut mindre än sullädret för att sedan sträckas på plats. När mina skor var färdiga var de mer eller mindre tvådimensionella. Om någon undrar så är mina fötter inte det...
Efter mycket blötning, tidningspapper och slutligen assistans från Ludvig lyckades jag slutligen få på mig skorna. Barfota. Tror det dröjde åtminstone ett år innan jag klarade av att ta på mig dem själv. Ytterligare två eller tre år innan jag fick i en tunn, modern bomullssock (varför jag nu skulle vilja det) Frampartiet av skon är fortfarande helt outnyttjat, mina tår kommer inte in så långt. Istället går jag ner hälen och tån böjer sig upp i en distinkt bananform. Mycket tidsenligt!
Skorna har dubbla sulor som dämpar bra när man går, har faktiskt varken förr eller senare haft lika bekväma moderna skor. Och då kan jag ändå vanligtvis inte gå i platta skor. Minst 7 cm klack för att inte få ont brukar det vara som gäller!
Och vad jag gått i dessa skor! Servering på banketter, bergsklättring i Sydtyrolen.. Hur många mil kullerstensgata i Visby jag tillryggalagt vill jag inte ens tänka på!

Och för två år sedan gick det så slutligen; jag fick ned mina strumpor i skorna! En hel säsong funkade det, sedan hände det oundvikliga.



Inte för att det hindrade mig under säsongen som var. Som ni ser är lagningen allt annat än hantverksmässigt gjord men det är en bättre på gång. En helt tidsenlig laskning hade jag tänkt mig. Bild kommer!
Förutom den spruckna sömmen är det inga större fel på skorna. Inga försvagningar på ovanlädret, sulorna är inte särksilt slitna. Frågan är om de inte kan hålla ganska länge till om jag fortsätter att ta hand om dem (de har bara möglat två gånger under alla år...)
Nu har jag dessutom ett par kängor att byta med, men dem skall jag berätta mer om en annan gång, de förtjänar nämligen ett eget inlägg!