Just nu!
Kategori: Allmänt
Kommer ni ihåg lyktan och farstun i mitt förra inlägg? Handgjord lykta, timrade väggar. Dörr av drivved... Detta är alltså vad jag ser varje gång jag går ut och varje gång jag kommer in igen. Som i en gammalnordisk saga. (Förutom elkabeln, då.)
Jag hade aldrig kunnat ana att jag skulle hamna på ett sådant här ställe. I tidiga tonåren brukade jag prata om ett timrat hus långt ute i skogen, men den drömmen försvann snabbt när jag insåg dels hur mörkrädd jag är, dels hur ohändig jag är. En lägenhet kan jag hantera, där ringer man vaktmästaren när något går sönder. Ett hus kan gå hur mycket sönder som helst, det är alltid bara upp till en själv att fixa det.
Jag hade aldrig kunnat ana att jag skulle hamna på ett sådant här ställe. I tidiga tonåren brukade jag prata om ett timrat hus långt ute i skogen, men den drömmen försvann snabbt när jag insåg dels hur mörkrädd jag är, dels hur ohändig jag är. En lägenhet kan jag hantera, där ringer man vaktmästaren när något går sönder. Ett hus kan gå hur mycket sönder som helst, det är alltid bara upp till en själv att fixa det.
Nu sitter jag här och eldar, själv med bara två hundar och mössen som knaprar under diskbänken.
Och jag är inte ett dugg rädd! Det slutade jag vara någon gång i somras. Nu går jag rakt ut i natten bland rådjur, grävlingar och rävar. Trots alla mina begränsningar (både nytillkomna och gamla kända) har jag varit med och lagt nät och fångat gäddor i år. Jag har hjälpt till vid slakt, vid potatissättning och morotssådd. Senast idag borrade jag med borrmaskin, något jag alltid varit livrädd för.
Såhär bor jag nu för tiden, för den som undrar.
Allt det här är såklart tack vare Janne. Hans energi och handlingskraft gör livet på landet möjligt för mig. Han betar av alla "måsten" med en oanad hastighet och har roligt under tiden! Han bygger en vägg på en timme, byter el i en lampa på några minuter. Båda två saker helt oöverstigliga för mig. Men ändå tar han sig tid att inkludera mig, visar och förklarar i all oändlighet. Förra året, innan värken slog till på allvar, lärde han mig att köra röjsåg. Trots att han behövde justera om alla remmar, trots att jag säkert skadade klingan och trots att det tog tre gånger så lång tid som för honom.
Och så är han så lugn och trygg och självsäker på så mycket, att det börjat smitta av sig på mig.
Visst har vi våra diskussioner, om Ryssland, om taxar och om granar. Och om vad som händer om man torkar fågelvingar i ugnen. (Inga mer kakor!)
Men just nu, trots all värk och all osäkerhet, trivs jag och har det bättre än jag någonsin haft det förut!
