Bomärkt

Lästips: Middelaldercentrets Nyhetsblad (pdf)

 

Som alltid mycket läsvärt, den här gången rekommenderar jag en informativ och bra artikel av Catharina Oksen, sid. 21-28, om sydda vantar under medeltiden. Inte nålbundna eller i läder, utan i tyg! Jag tycker det är mycket trevligt hur artikeln riktar sig till återskapare och jag håller med författaren om att det behövs fler sydda vantar inom reenactmentvärlden. Gärna då med överdragsvantar i läder, men det är en annan historia. 

 

Allra mest spännande i artikeln är en vante från Gardar, Island, som är sydd av två olika stora delar. Det står i artikeln att det finns fynd av lädervantar gjorda på samma sätt, men inga jag stött på förut. Själva grejen är passformen, handen är tredimensionell, inte platt, och behöver mer utrymme över handryggen än inuti handen. Med en större ovandel måste man passa in den på tumsidan, t.ex. med rynktråd, och helt plötsligt får man en betydligt mer välsittande vante som är lättare att greppa med. Jag brukar göra så när jag syr tumvantar i skinn, utan att haft något historiskt stöd för det.

Lite kul är att originalmönstret jag en gång utgick ifrån när jag ritade mitt första vantmönster finns med i artikeln på sidan 22, längst ned (Oslo). Bitarna där är faktiskt inte lika stora, men det är "fel" bit som är större, den där tummen sitter, så jag tar faktiskt för givet att det är en förändring som skett senare, t.ex. vid konserveringen.

 

Intressant är också att vanten från Gardar är flossad på insidan, en teknik som framförallt reenactande vikingar borde ta till sig. Artikelförfattaren har gjort en väldigt fin rekonstruktion som finns med i artikeln.

Trevlig läsning!