Hemliga lådan
I inlägget om Jannes byxor beskrev jag mina vedermödor kring att försöka sy någorlunda historiskt korrekta sekelskiftesbyxor. Tillblivelsen av min matchande kjol blev en betydligt enklare historia, tack vare en gammal skokartong i en garderob hemma hos mor och far.
Vad fanns det då i den när man gläntar på locket?
Vad fanns det då i den när man gläntar på locket?
Hemliga lådan när man fäller upp locket.
Jo, det som skulle blivit min klänning till balen i trean.
Jag hade sett "Titanic" och bestämt mig för en klänning med inspiration från tidigt 1900-tal. I crémévitt, vilket kanske inte var någon höjdarfärg på en balklänning, men det brydde jag mig inte om.
I lådan ligger en blus med pärlemorknappar i ryggen, ett bälte och en kjol, allt i elektriskt sprakande duchesse.
Jag minns duchessen som textillärarens val, men jag skall inte svära mig fri för jag var absolut ingen materialpurist på den tiden. Hur som helst skall jag nog vara tacksam, för det var samma lärare som försökte förmå en kompis till mig att sy Bockstensmannens kjortel i stretchtyg... Jag upplevde henne alltid som oerhört engagerad och inspirerande och trots att jag inte alltid presterade på topp fick jag mycket självförtroende från klädsömnaden på gymnasiet som fått mig våga fortsätta sy.
Jag minns duchessen som textillärarens val, men jag skall inte svära mig fri för jag var absolut ingen materialpurist på den tiden. Hur som helst skall jag nog vara tacksam, för det var samma lärare som försökte förmå en kompis till mig att sy Bockstensmannens kjortel i stretchtyg... Jag upplevde henne alltid som oerhört engagerad och inspirerande och trots att jag inte alltid presterade på topp fick jag mycket självförtroende från klädsömnaden på gymnasiet som fått mig våga fortsätta sy.
Kjol i elektriskt syntetmaterial
När det gällde mitt balprojekt var min lärare som vanligt mycket engagerad och noggrann. Jag skulle t.ex. absolut sy en 1700-talskorsett till. Det gjorde jag gärna, jag minns inte att jag ens reflekterade över anakronismen i att ha en 1700-talskorsett till en 1900-talsoutfit, och varför skulle jag egentligen? Den var ju fin! Jag la ned mycken tid och möda på korsetten (i samma créméfärgade duchesse med ljusgula kantband) och minns frökens förvåning när jag inte ville ha bara den och kjol på balen.
Skolan hade ett fantastiskt dräkthistoriskt bibliotek (förutom när det kom till medeltiden) och i lådan hittar jag dokumentationen jag använde mig av. Tyvärr i stort sett utan hänvisningar varifrån det kommit, men kul ändå!
Min egen skiss finns också kvar, komplett med angivelser om hur mycket tyg som gått åt. Duktig 19-årig jag!
Jag vet inte hur en sådan här kreation hade mottagits på en skolbal i Växjö i slutet av 90-talet, men jag hade ju inte direkt gjort några försök att passa in tidigare heller...
Äkta pärlemorknappar, ojämnt utspridda på oäkta siden, samt fruktansvärt fula knapphål.
Underlig infodring, blus baserad på ett mönster från 1895.
Jag minns att ju längre jag kom, destå mindre inspirerad blev jag. Det är inte något av de mer lyckade projekt jag utfört. Tyget var väldigt oförlåtande och elektriskt, allt blev bubbligt, buckligt och klumpigt.
När så blustyget tuggade fast i mammas symaskin med svarta oljefläckar som följd kände jag mig närmast lättad. Klänningen åkte ned i skokartongen och jag snabbsydde en betydligt mer diskret, marinblå klänning i empirestuk till balen. Den klänningen skänkte jag för övrigt till Röda Korset i Ljungby förra året, hoppas den kommit till användning igen!
Men den halvfärdiga sekelskiftesklänningen blev liggande i sin låda i garderoben hemma hos mor och far, och åren gick. Inte ville jag slänga den, inte hade jag någon användning för den.
Förrän nu.
Ja, inte för själva klänningen förstås, men för de noggrant avritade och utklippta mönsterdelarna i botten på lådan.
Allt jag behövde göra var att packa upp lådan, prova kjolen, kolla igenom mönstret och snabbgoogla för belägg på att modellen är någorlunda korrekt. Ja, och lägga till någon decimeter i midjan, förstås!
En lite rolig detalj, som jag faktiskt valde att ta bort, var att kjolen var kilad för att få ut full vidd. Kanske inte helt vanligt på moderna balklänningar!
Kil bak på kjolen för full vidd. Lägg märke till hur tyget bubblar och drar sig.
Förutom att integrera kilen i mönstret och lägga ut midjan breddade jag linningen, ersatte de lagda vecken med rynkning och la till en ficka i sidan. Dragkedjan gick såklart också bort, stängningen sköts med hyskor och hakar.
Trots brist på både tid och engagemang blev slutresultatet faktiskt riktigt bra. Ull är betydligt mer förlåtande än syntet och det är en riktigt fin kjolmodell. Dock har jag inte vågat prova den sedan uppläggningen, som jag enligt gammal god sed fixade i bilen på väg mellan Gräsö och Växjö.
Hinner jag skall jag testa den ikväll och smyga omkring lite i hembyn bland dimslöjorna. Kanske kan det bli ett och annat foto då också.
Lena säger:
Bloggadress: http://parlstickare.dreamwidth.org/
Ibland är det tur att man lägger undan något "så länge". Och skissen var ju inte så dum. Det hade nog blivit en snygg balklänning om du bara hade haft lite mera tid och ett lämpligare tyg.